Detta är Rö

En som är mycket intresserad av sitt samhälle är bagaren J. E. Malm, som bott i Rö 28 år. Han kom från Bastuträsk och fäste sig i första stund vid den vackra trakten och nu känner han sig som helt naturaliserad ådalsbo. Han ger samhället i ett nötskal så här:

-Det finns knappt 50-talet hushåll, därav 3 bönder och lika många torpare. -Byn behöver flera industrier. Orgelfabriken är ett steg i rätt riktning. -Sörforsdelen måste få son vatten- och avloppsfråga ordnad. -Gatljus. Vi nöjer oss med en ljuspunkt på varje 200 meter. Det får bli som en fyrled att gå efter, säger han. -En kombinerad tvätt- och badstuga. -En ordentlig badplats sommartid. Nu svalkar man sig i utansjöoja och det ”tvättmedlet” lär man få dras med i åtta år framåt… -Bättre kommunikationer med läkarmottagningen i Högsjö. Förbindelserna med Härnösand är bra. Det finns sju dagliga bussturer och vad det postala beträffar blev försämringen häromåret inte så katastrofalt som man väntat.

Tysk koloni sköter nystartad orgelfabrik

Rö har en liten tysk koloni. Det är fem kasselbor som fem år – minst försäkrar de själva – ska vistas i det lilla ådalssamhället, där de upptagits som fullgoda medlemmar. Kanske är de vårens svalor, som förebådar en ny storindustriell era? De är nämligen orgelbyggare och blir nu föreståndare för den orgelfabrik Gustaf Hagström i Härnösand, som bäst håller på att starta. Det är en familj, Ernst Maul och hans hustru MarieLouise och deras barn Monica, Jutta och Rolf. Och den femte är 24-årige Richard Jacoby.

-Känns det inte grymt att byta ut Kassel vid den vackra Fulda mot den fjärran belägna Rö? -Nej, inte alls, försäkrar samstämmigt herr Jacoby och fru Maul. Här är det väl så vackert man kan begära, skogar, berg och snö. Vilka möjligheter till vintersport, säger fru Marie-Louise och kastar längtansfulla blickar upp mot Middagsberget, vars vita solbelysta sluttningar ligger så inbjudande. Och barnen, de tumlar om ute i snödrivorna så man knappt känner igen dem när de kommer in på kvällarna. För dem är det här rena paradiset.

Jo, jo, paradiset har sina törnen också. Det kan 11-åriga Monica berätta. Hon har en arm i band, ett minne av ett alltför livligt tumlande på skidor. Sii, under den vackra snön döljer sig minsann lömska faror! Det blir litet ensamt ibland. Det kan nog inte hjälpas, säger herr Jacoby. Men vi ska skaffa en bil så att vi kan komma in till Härnösand. Där kör de ju tyska filmer i bland och så kan vi få höra någon konsert. Musiken är ju vårt arbete och så måste vi ju visa de våra vad Sverige har att bjuda främlingar.

Själv har jag fått tillfälle under mitt arbeta att se mig omkring. Vi har haft orgelbyggen i Dal, Hörnefors och Jämtland bl. a. men… Ja, just det ja. Till ”de våra” räknar herr Jacoby sin fästmö. Hon går nere i stålstaden Solingen och väntar på bröllopet och sverigeresan. De många och långa brevens beskrivningar av det svenska landets härligheter måste ju bevisas. Och det går lättast om man har bil. Hagströms orgelfabrik blir nu Rö första industri sedan 1930. Tyskarna kommer att leda arbetet. De har varit knutna till den välkända firman Werner Bosch och ska nu utbilda sex ungdomar från Rö till orgelbyggare. Lokal har man fått av kommunen, som ställt gamla lärarbostaden till förfogande. Maskiner håller på att installeras och om en månad räknar man med att ha driften igång. Det blir såväl reparationer som nybyggen. Och får nu familjen Maul bara fason på sin bostad så kommer de att stortrivas i Rö. Ångermanälven är ingen dålig ersättning för Fulda och Middagsberget kan gott mäta sig med Habichtawald eller Kaufunfer Wald. I varje fall försäkrar herr Jacoby och frau Maul det.

Västernorrlands Allehanda 6/3 1954.

Lokalhistoria Högsjö socken