"Farbror Larsson" gav sig inte under storstrejkens hårda tider

Det finns fortfarande krutgubbar i våra bygder. Vi hade nöjet att häromdagen träffa två av dem vid en improviserad sammankomst för att dels få en pratstund och dels få tillfälle att ta en bild. Det gällde Högsjös just nu äldsta kämpar: Karl Engqvist, 93 år från Åbord (numera ålderdomshemmet i Högsjö) och Gunnar Larsson, drygt 90 år från Utansjö. ”Farbror Larsson” - som han i dagligt tal kallas - överraskade vid då han i pensionärshemmet i Utansjö låg på soffan i sin lilla lya och studerade - ja, just det - Nya Norrland, liv- och husorganet så länge han minns tillbaka. Den pigge pensionären har varit en hårt arbetande kugge i arbetarrörelsens tjänst under genombrottsåren. Och han kan med inlevelse återge berättelser, ur minnenas bok.

- I min gröna ungdom flyttade jag till Sundsvall. Det vara bara 8 dagar efter den förödande branden. Jag blev snickare. Det vill säga: jag utgav mig för en sådan, och det gick riktigt bra att bygga baracker. Man måste vara fräck, om man ska "slå sig fram." Efter tillfälliga jobb på olika sågverk i Medelpad kom jag 1912 till Utansjö, där jag även arbetade tills min pensionering. I Utansjö fanns ingen fackförening då, men vid storstrejken, då jag jobbade i Mon, hade vi en stark förening, som närapå höll på att stå emot dåtidens stora påfrestningar. Jag var sekreterare. Ingen avundsvärd syssla att stå i ledningen för en fackförening i storstrejkens dagar, men någon måste ju göra det. Det fanns många medlemmar som ifrån början sade att de nog skulle stå rycken mot arbetsgivarnas påtryckningar. - Bland annat en stor och duktig kamrat till mig. Han var dock den förste som gav upp.

Medlemmarna gav efter

- Det fanns många sådana där "krypskyttar" säger 90-åringen. Det värsta var att dem försökte besöka våra möten trots att dem smitit från fackföreningen. Ja, smita var rätta ordet. De smet nämligen in på kontoret utan att vi såg det och där skrev de på en lista hos inspektorn vari de förklarade att de inte skulle vara med i föreningen längre. - Vi visste alltså många gånger inte vem som var medlem eller inte. Efter mötena gick de in till inspektorn igen och skvallrade vad vi haft för oss. Men en dag stegade Gunnar Larsson upp till inspektorn och bad att få titta på listan. Han slängde fram listan och där fanns svart på vitt på, vilka som varit med i fackföreningen. Vid nästa möte kördes helt enkelt "spionerna" ut.

- Men fackföreningen orkade inte hålla stången mot övermakten. Vid vårt sista möte var vi endast sju stycken. Ledningen vid verket ville att vi skulle skriva på listan. Men det gick inte jag med på. Därför sade jag åt inspektorn att slapp vi bara skriva dit våra namn skulle vi ändå slopa fackföreningen. - Å, pyh, pyh djä-n, sa inspektorn och gick med på det. Ja, han använde alltid de uttrycken, vilket det passade eller inte.

Tuggtobak genom vad

Så lade Larsson in en bit av "Malmstens rull". För se tuggtobak har den gamle hedersmannen nyttjat större delen av sittliv. Visserligen har han rökt cigarr tidigare, men:

- Ja, det slutade jag med tack vare ett vad. Och började med "Malmstens rull". En arbetskompis och jag slog vad att vi skulle sluta med våra ofina vanor. Han tuggade snus, medan jag brukade cigarren. Vi slog vad om en femma. Den som bröt vadet skulle få betala. Vadet skulle gälla ett halvår. Jag höll uppe och han höll uppe. Men strax före jul kom hans fru till mig och frågade om maken hade några besvärligheter i arbetet. Det svarade jag att han inte hade. Men eftersom hon anade hur det låg till, plockade hon fram en femma ur fickan och gav mig och uppmanade mig sedan att tala om för hennes man att jag brutit löftet och därför ämnade betala. Hon mutade, med andra ord. Men jag bevekades inte och tiden gick. På julaftonen strax före klockan tolv berättades det mig, att min kompis hade köpt ett halvt kilo snus som han hade i en påse på bordet. Då klockan slog tolv tog han sig en rejäl pris snus. Äntligen var tiden ute. Min kompis blev som en människa igen och jag började med "Malmstens rull".

93-åring rodde 1,5 mil

På ålderdomshemmet i Högsjö satt Karl Engqvist i korridoren utanför sitt rum. Han log igenkännande och Larsson och 93-åringen började samtala med varandra. Om vitaliteten. Om åldern. Om vädret.

- Jag mår bra, förklarade Karl Engqvist. Tacka för det. Här sköter dem en så väl att man mår som en geting i en syltburk. - Va? Ser jag inte gammal ut?! Tja, varför skall man åldras i förtid förresten, tids nog blir man gammal. Engqvist berättade att han även i sommar bott i sin stuga på sitt gamla kära Åbord. Hela sommaren. Och pigg var han som en mört.

- Jag till och med rodde runt Åbordsön ett par gånger. En sträcka på en och en halv mil. Den andra gången hade jag för övrigt ekan fullastad med ved. Ja, det är härligt att för röra på sig, eller - ta det med ro. Han har så rätt så, åldermannen numro ett.

Nya Norrland 22/10 1959.

Lokalhistoria Högsjö socken