Sommarbarnen på Smedjebacken

Denna berättelse har Mati Nömm i Eskilstuna lämnat och man kan väl säga att det är av det lite annorlunda slaget. Sommarbarn på Smedjebacken har kanske någon enstaka hört talas om och i sin berättelse får vi ta del av hans upplevelse om hur det var som 7-åring att komma från en stor stad till en liten by.

I juni 1964 så skulle min äldsta bror Kalle skjutsa iväg mig till en okänd ort. Resväskan var packad utan min vetskap och jag förstod ingenting. Jag reagerade över att det bara var jag som skulle åka. Min tvillingbror Ants och jag (Mati) var alltid tillsammans och i princip oskiljbara. Jag började gråta och min mamma Leida tröstade mig och sa följande ord:

"Där finns en bondgård med många djur." Färden gick med cykel och det var ca 4 km till järnvägsstationen. Där träffade vi Alma Dahlin och hon kom från Utansjö som ligger mellan Härnösand och Kramfors. Där fanns även två flickor från Eskilstuna som var systrar. Dessa flickor hade visst tidigare varit hos Alvar och Alma Dahlin på Smedjebacken i Utansjö.

Jag hade nyligen fyllt 7 år. Fru Dahlin var mycket snäll och vänlig mot mig och jag fick ett stort förtroende för henne. Under färden fick jag bra kontakt med flickorna. Resan med tåg var lång och jag somnade. Jag fick ligga ner medan de andra satt och sov. Jag tror att vi åkte på eftermiddagen och kom fram nästkommande dag på förmiddagen. Efter många timmar på tåget så steg vi av på en järnvägsstation i Utansjö. Just intill fanns det även ett postkontor. Vi hade åkt nästan 50 mil med tåg till en helt främmande plats för mig.

Vi promenerade ca 500 meter och flickorna lämnades till fru Dahlins man Alvar och hon sa följande till flickorna:

- Ni kan packa upp senare när jag kommer tillbaka. Jag och fru Dahlin gick vidare till ett annat hus på Smedjebacken. Fru Dahlin ringer på och fru Karin Näsström öppnar. Jag förstår inte att det är hos henne som jag ska vara. Fru Näsström slår ut med armarna och säger välkommen till mig och därefter säger hon:

- Vilken fin pojke! Jag är alldeles stum och vet inte vad jag ska säga. Efter en kort pratstund så säger fru Dahlin: - Nu måste jag gå och se till mina flickor. När hon säger adjö så börjar jag att storgråta.

Jag var bara 7 år och det kändes som om jag hade blivit bortlämnad. Det första som kom i mina tankar var de ord som min mamma Leida hade sagt före avresan. "Där finns en bondgård med många djur." Min mamma visste att jag var mycket förtjust i djur och natur. Vart hade jag nu kommit? Jag hade ju lärt känna fru Dahlin och jag undrade, vad allt detta betyder och frågade var bondgården fanns.

Till lunch kom Agnar Näsström hem. Han arbetade som industrielektriker på Utansjö massafabrik och hade nära hem. Agnar kom alltid hem för att äta lunch och Karin var enastående att laga husmanskost. Vid denna tid, 1964, var Karin 54 år och Agnar 52. Jag kom senare att trivas och träffade bland annat Lars-Anders Engström och Elisabeth Olsson och vi blev mycket bra vänner.

Sommaren tog slut och det var dags för hemfärden. Jag åkte tillsammans med fru Dahlin och de två systrarna tåg till Eskilstuna. Jag tackade fru Dahlin och flickorna för ressällskapet. Att åter få komma hem var en dag som jag aldrig kommer att glömma. Det var mycket glädjande att träffa familjen igen. Jag klandrar inte min mamma utan hon hade det mycket besvärligt efter en skilsmässa och hon hade blivit ensamstående sjubarnsförälder.

Min tvillingbror Ants kom upp nästkommande sommar, 1965, och var hos familjen Bror och Hillevi Samuelsson i Vålånger. Även min syster Elli kom upp sommaren 1966 och det var till familjen Eilert och Karin Olsson som bodde grannar med Karin och Agnar Näsström. Sommarbarnen blev uppskattade och även August och Helga Nygren tog en flicka från Eskilstuna som hette Marie eller Maria. Även Albert och Lilly Brunnström tog ett sommarbarn. Det var en pojke som kom från Stockholm.

Jag vill tacka alla dessa goda människor som kände så mycket för sommarbarnen. Jag tycker att det var en anda som påminner om Bullerbyidyllen. Det var så många, fina, äkta älskvärda människor som gav sin stora mänskliga hjälp. Jag tackar er för all den kärlek och allt det goda ni gjorde för oss sommarbarn på Utansjö och i Vålånger. Ni kommer alltid att vara i våra minnen som godhjärtade och hjälpande människor. Stort tack för allt och ni kommer aldrig att bli glömda.

Skrivet av Mati Nömm som var sommarbarn hos Karin och Agnar Näsström på Smedjebacken i Utansjö åren 1964-1973. Han meddelar också att om någon vill ta kontakt med honom angående sommarbarnen eller kungsörnen som hittades, så kan ni meddela mig så får ni hans e-postadress.

Lokalhistoria Högsjö socken