Åttio år fyllde häromdagen änkan Brita Greta Nordin i Mörtsal, Högsjö, bekant under benämningen ”Färjgumman vid Mörtsal” för de flesta, som gjort några turer med ångbåt på Ångermanälven. För någon tid sedan gjorde undertecknad en tur uppåt älven med ”Nyland” och stannade därvid vid Mörtsal för att invänta ”Strömkarlen”, med vilken jag på kvällen reste tillbaka till Härnösand. Jag hade många gånger sett den gamla, när hon rott ut till båtarna för att avlämna eller hämta passagerare, och därvid beundrat den säkerhet, varmed hon trots sin ålder skötte årorna. Under väntan på båten steg jag nu i färjestugan och slog mig i samtal med gumman. Hon var till en början tämligen reserverad, men innan vi skildes, hade jag fått hennes levnadshistoria, en historia som vittnar om ett liv, framlevt under plikttrohet och redligt strävande.

Brita Nordin hade i slutet av [18]60-talet tillsammans med sin man slagit sig ner vid Mörtsal och börjat den verksamhet, varmed hon sedan i 40 års tid fortsatt. Då mannen i början av [18]70-talet avled, stod hon där ensam med sju oförsörjda barn och nu gällde det för henne att hugga i för att kunna försörja dem. På den tiden fanns inte någon ångbåtsbrygga på södra sidan av älven mellan Rö och Sprängsviken. Från så gott som hela Högsjö socken hade man Mörtsal som sjöstation. För en ringa penning stod gumman Nordin till tjänst och rodde ut med passagerare eller avhämtade sådana från älvbåtarna. Vi gjorde en lite beräkning över det antal gånger som gumman rott ut till båtarna och kom till den nätta summan av 38.000, ett i sanning vackert resultat.

Hennes inkomster av passageraravgifterna tillökades sedermera genom årliga avgifter från rederierna och på dessa medel försörjde hon sig själv samt uppfostrade sina sju barn. Så småningom flög dessa, det ena efter det andra, ur boet för att försörja sig själva och slutligen var gumman ensam i sin stuga och i sin båt. Åren gick och med samma påpasslighet fullgjorde hon sitt värv sommar efter sommar. Det var nog inte så trevligt mången gång att i mörker och regnigt väder ge sig ut med roddbåten, men när ångvisslan kallade henne för hämtning eller när en passagerare kom för att bli utrodd, var det inte annat än att ge sig i väg.

På de sista åren har den gamla börjat känna sig inte så säker som förr – något som inte är att förundra sig över då man besinnar, att de 80 åren måste taga ut sin rätt – och en dotter med sin man ha därför flyttat hem till gumman. Så nu får hon hjälp med rodden, huvudsakligast av dottern, då mågen har sitt arbete vid den närbelägna Utansjöfabriken. Vid mitt besök var det ju lockout där, så att även mågen kunde sköta årorna. Gumman fick alltså vila, något som hon väl kan behöva efter alla dessa års strävanden. Riktigt belåten med denna vila tycktes hon i alla fall inte vara, ty hon kunde inte förstå, varför inte mågen arbetade på fabriken, då det nu betalades så bra. Annat var det förr: då fick man inte så stor dagspenning.

Den gamla hade i friskt minne namnen på de passagerarebåtar, som under hennes ”tjänstgöring” trafikerat älven och påminde särskilt om de äldre, Kasbor, Mats Körning, Ran och Bollsta. Nå, insköt jag, det var ju här i närheten som Bollsta sjönk. Jo, det är alldeles riktigt, svarade gumman. Nog minns jag den dagen. Det var ett förskräckligt elände, och jag var själv med och räddade folk i min båt. Det var bland det sorgligaste minnen, gumman hade, och hon satt en lång stund och lät tankarna gå tillbaka till den ödesdigra händelsen.

- Nå, ni har väl också några ljusa minnen från de flydda åren, framkastade jag för att komma från Bollstaolyckan. - Ja, vars, alltid var det något, och så berättade hon, att hon år 1900 blivit tilldelat Patriotiska sällskapets medalj, och att denna överlämnats till henne vid en fest på Veda gästgivargård, därvid ett 30-tal sjökaptener och andra intresserade varit närvarande. Tal i mängd hade hållits för färjegumman, som vid samma tillfälle från ångbåtskaptenerna erhöll en silverbägare och 250 kronor i pengar.

Detta är huvudsak vad gumman berättade under vårt samtal. Det är inga storartade bedrifter hon utfört, men på den plats där hon verkat, har hon gjort ett arbete kanske mera gagnande än de flestas. Det är också av uppriktigaste hjärta jag önskar att den gamla må förunnas en lugn och fridfull levnadsafton.

Brita Greta Nordin, född Melin 1829 den 4/11 i By och dog 1913 den 25/1 i Mörtsal. Gifte sig 1852 i Nora med skomakaren Magnus Nordin, född 1816 i Ry, Nora och dog 1870 den 27/2 i Mörtal.

Barn:
Peter, 1855.
Brita, 1859-1923. Gift 2ggr.
Maria, 1861-1892.
Anna, 1864-1893.
Per, 1866.
Johan, 1870.

Västernorrlands Allehanda 11/10 1909.

Lokalhistoria i Högsjö socken 1898-2008