Järnbruket

Den 11 februari 1738 erhöll Daniel Halenius rättigheter till en stångjärnshammare och två härdar.

I ett protokoll från den 22 augusti 1732, finner vi att handelsmannen i Härnösand, Daniel Halenius, tidigare hade varit på besök i Utansjö året innan den 23 mars och inspekterat ett lämpligt läge för att anlägga ett järnbruk med tillhörande hus.

De båda bönderna på byn, Zackris Nilsson och Jon Bertilsson, ägde tillsammans åns halva vattenflöde och sin del i mjölkvarn som var belägen där och han hade nu tillsammans med de båda fått ett erbjudande av vattenrätten att, vid byggandet av bruket inte göra någon stor åverkan på deras ägor.

För att Halenius skulle få del av rättigheten, krävde Zackris och Jon att ingen skada skulle ske på platsen mellan kvarnsvedjan, åkerhagarna och själva Utansjöån.

Inte heller på dess åkeräng eller kvarnvatten när Halenius skulle dämma upp både vid åmynningen och nere vid Ångermanälven.

När bygget skulle ta sin början, skulle de båda bönderna erhålla 2 tunnor salt och under den rådande överenskommelsen fick de 4 rullar tobak och när bygget hade påbörjats 1738 fick de sina tunnor salt i juni månad. En tunna motsvarar 146,6 liter.

Den utsedda platsen var belägen 450 alnar ovanför Utansjöåns utlopp vid ett fall och en säker grund såväl för de tilltänkta byggnaderna som för den stora damm om 16 famnars längd, vilken man ämnade bygga tvärs över ån.

I Utansjöprivilegierna bestämdes det att bruket skulle hämta sitt tackjärn från Nisshyttans masugn i Österbergslagen.

  • 1741 erhöll Halenius medgivande till en spiksmedja avsedd som husbehovssmedja.
  • 1748 led bruket både vatten- och kolbrist. Enligt 1748 års bergmästarregister anlades en ny hålldamm vid Mosjön. Samtidigt uppfördes en ny kvarn i den gamlas ställe.

Järnet höll dålig kvalitet och vrakades i Stockholm.

  • 1768 gifte sig Halenius döttrar Anna-Maria och Catharina Helena med assessorn Erland Noreen respektive brukspatronen på Graninge, Jacob Clason.

De bägge mågarna övertog Utansjö bruk för 90 000 daler kopparmynt. Noreen blev chef.

När Halenius avled 1776 löste Noreen ut sin svåger och 1789 avled Noreen, och änkan ärvde bruket.

Johan Backe tillsattes som förvaltare och han gifte sig snart med änkan.

Sina andelar i giftorätten till bruket sålde han vidare till styvsonen Erik Noreen, ägare till Högoms tegelbruk utanför Sundsvall, vilken i sin tur överförde äganderätten till sin son Daniel.

  • 1817 kom bruket i lagman Pehr Gavelins ägo.
  • 1832 avyttrade denne bruket till Carl de Geer, som ägde gruvor i bl a Dannemora. Han byggde snart en masugn för tackjärnsblåsning i närheten av den gamla bruksdammen. Detta tyder på att några av de gamla kvarnarna slopats till förmån för den nya anläggningen.

Masugnen låg på den södra sidan av bruksdammen. Strax nedanför denna låg stångjärns och manufakturverket. Här fanns då en spikhammare och en säckhammare för sträckning av spikar.

  • 1850 nedlades stångjärnstillverkningen och även manufakturverket. Endast tackjärnsblåsningen vid masugnen var kvar och blev med tiden bara mindre.
  • 1861 avled de Geer och genom arv kom bruket i greve Baltzar von Platens ägo.
  • 1864 återupptog von Platen stångjärnssmidet.
  • 1875 dog von Platen och två år senare var tillverkningen 8 500 centner smitt stångjärn.
  • 1881 var 142 års järnframställning till ända då von Platens arvingar lade ned tillverkningen.

Här fanns då en masugn,två franche comtehärdar, tullmjölkvarn, en finbladig vattensåg (som varit nedlagd ca 10 år), ett tegelbruk, en klensmedja och en manufakturhammare.

Samma år köpte stockholmaren Finne von Melstedt bruket genom sitt intresse för dess skog och jordbruk.

  • 1884 sålde han till den franska firman Humbert & Noel, som tidigare inköpt Rösågen.
  • 1894 köpte Sandvikens Sågverks AB såväl bruket som skogarna. Dessa fanns bl a i Högsjö, Hemsö och Nora socknar.

Samma år sålde Sandviken bruket till Utansjö Cellulosa AB, som ämnade bygga en fabrik på området. Skogarna ingick emellertid inte i köpet.